Kor på skogen


Viola Forsberg, Berit Forsberg, Märta Forsberg - Stor bild

Mårten och Viola Forsberg – mina föräldrar – var de sista i byn som släppte ut korna på hemskogen, för att fritt beta av det som fanns. Korna kom hem varje kväll för att bli mjölkade.

På hösten när det kom svamp i markerna och betet minskade på hemskogen, då kunde de dra iväg ganska långt, c:a 4 km, och om det då var dåligt väder med regn och blåst, ställde de sig i någon tät skog och ville inte gå hem, då var de ”sura” hette det.

Sådana kvällar satt mamma och Märta och väntade, klockan blev både 9, 10 och 11. När det blev så sent brukade mamma komma och väcka mig. Åke nu måste du ut och hämta hem ”tjyna” (korna). Då var det bara att klä på sig och ge sig ut i regn och mörker. Jag sprang vägen upp till fäbodarna, sedan upp till Lyarkullen, det var en bergknalle där man i alla tider stått och lyssnat efter kor, därav namnet.

Jag kunde stå där och lyssna en kvart eller halvtimma tills jag hörde en klockklang från skrällkon när hon rörde på huvudet. Då tog jag riktningen och hoppades att jag hört rätt.

Nu kan man undra hur jag hittade och kunde ta mig fram i kolmörkret. Jo jag var mycket hemmastadd med skogsmarkerna och kände terrängen och bergsprofilerna mot skyn, på så sätt kan man orientera sig. När jag så småningom hittat korna gällde det att driva dem hem för mjölkning.


Sommarladugård - Stor bild

Märta vem var det

Ragnar Forsberg hade två kor som gick med våra kor på skogen och hade plats i vår sommarladugård. Ragnars gård låg c:a 3 km från vår gård, Märta var Ragnars mor. Den långa vägen gick Märta morgon och kväll under sommaren för att mjölka 2 kor, hon måste också bära hem mjölken, detta gjorde hon tills hon blev 84 år. Hon hade slitit hårt hela sitt liv, ändå orkade hon med att stiga upp kl. 6 för att korna skulle ut vid 7-tiden.

Åke Forsberg, Östansjö den 10 september 2011